ugglanrunning

Två relativt lugna träningsveckor har förflutit sedan Trail des Balcons d’Azur. Är väl dags att riva tag i träningen igen men det har passat bra med lite vila, tar det med ro, kroppen kommer få slita hund framöver ändå.

Grönt och barbent, det är så vi gör det här i Skåne

Grönskan fullkomligen exploderar och det är omöjligt att inte låta sig distraheras av allt fint när man är ute och springer. Kanske att man framstår som aningen kufig sittandes på huk proppandes sin löpryggsäck full med ätbara vilda växter, men som ett återkommande tema här på ugglan, det gäller att passa på.

Omelett med blandat grönt från löpturen

Så, vidare till den där hägrande trailkaramellen Kullamannen, vårens lopp numero uno häromkring. Hänförande utsikt, branta backar och lika finurliga som halvgalna arrangörer (det här med plusmeny, man var ju sugen).  Men vad är väl en bal på slottet… För min del förblir Kullamannen just en hägring, kommer tyvärr inte kunna springa på lördag. Ytterst få omständigheter kan få mig att stå över men giftermål i familjen är förstås ännu trevligare.

Tröstrundan; Mikaels fina initiativ Jakten på Kullamannen förra helgen. En bankoll för dem som ska springa loppet,  jag fick också följa med… Helt oväntat dök löparläger-kompisarna Pernilla och Ulrica upp för lite backar och tjatter, två energiknippen man ser allt för sällan. Härlig runda, trevligt sällskap, mer bilder finns på Stigarna.

Som självutnämnd trailambassadör har jag tjatat på Kullamannen på alla som kan springa en femma eller mer. Och en och annan ofrälse har faktiskt nappat, min svåger bland annat. Kan vara så att han inte riktigt blivit informerad om vad han gett sig in på. Han kommer klara sig galant ändå, det där pannbenet är vältränat. Det blir hans uppgift att försvara släktens heder på lördag!

I bagaget hem från Cannes har jag fem burkar inlagd bläckfisk, två stinkande kittostar, en stor sten, ett par moonboots, nya bekantskaper och en samling fina löparjuveler. Ska förklara allt det där för er men börjar med att utfärda en varning. Superlativen kommer hagla tätt här, det är mycket fantastiskt som ska få plats i det lilla blogginlägget Trail des Balcons d’Azur.

Ett tjog löpare                                                                                                                  Under fredagen sammanstrålade drygt tjugo trailsugna svenskar i Cannes. Hur vi hamnat där hade förstås med vår ciceron Viktor att göra. Alla hade på något sätt snappat upp att han ordnade en resa, vissa kände varandra sedan tidigare, andra kände Viktor, många hade halkat med på ett bananskal (som jag). Så det var en brokig skara löpentusiaster som samlades utanför Hotel du Ville för middag på fredagskvällen. Men som alltid när människor får prata om något de gillar blev det snabbt tjattrigt och avspänt.

De flesta av oss bodde på samma hotell och jag delade rum med Camilla som har ultrabloggen här på Outside. Vi har inte setts tidigare men hon visade sig vara bästa tänkbara rumskompis, bergslöperka extraordinaire, jordnära, rolig och icke snarkande.

Platsen, vädret                                                                                                                Cannes visade upp sig från sin bästa sida och vi pratade, strosade, joggade och åt oss glatt igenom fredagen och lördagen i väntan på tävlingen. Det kändes nästan förrädiskt gemytligt, lite shopping, en glass i solen. På lördagskvällen började alla ändå samla sig, utbytte utrustningstips, kollade banprofilen, jämförde väderleksrapporter. Exakt hur många millimeter regn skulle det bli? Vilken stigning blir värst? Jag och Camilla avhandlade underlaget på hotellrummet ”Inte så mycket asfalt, mest stig” ”Undra vad det är för underlag?” ”Äh, spelar ingen roll, bara det inte är skrammel!” ”Nä, men det kommer det inte vara” ”Nä!”.  Nej, just det…

Maten                                                                                                                                 Så långt från sunkigt pastaparty man kan komma (ägnar mig inte åt pastaladdande annars heller i och för sig). Fisk och skaldjur är ju en anledning i sig att åka till Rivieran och uppladdningsmaten dagarna innan loppet var en dröm. Nordafrikansk fisk- och skaldjursgryta, nygrillad havsaborre, salad Nicoise, mussel- och persiljepizza och till middag kvällen innan tävling, Moules-frites, storfavoriten. Inget tjusigt, bara riktigt gott. Som Mikael påpekade, kanske lite risky business att äta musslor precis alla måltider innan tävlingen, men det gäller att passa på.

Uppladdningen, Näringen                                                                                        Inför själva loppet fanns det ingen speciell strategi förutom att äta gott. Och eftersom jag inte hade en aning om hur det skulle gå så var det ett utmärkt tillfälle att testa lite hemlagade experiment. Gel och energikakor tillagade enligt konstens alla regler. Kakorna är en hit, goda, energitäta och med en bra mix av vassleprotein, MTC-fett, glukos, fruktos och komplexare kolhydrater. Och så nötter och chia för fettkvalitet. Under själva tävlingen hann jag inte äta men de var perfekta till frukost och efter loppet. Gelen fungerade också bra, hemlagat framöver, mycket roligare.

Loppet                                                                                                                                52 eller 33km, 2500 eller 1800 höjdmeter, tufft på pappret. Hur gick det då? Det gick bra, och hjärtknipande natur var det. Starten gick klockan sju i den lilla byn Mandelieu tio minuter från Cannes. Fantastiskt vackert med gamla stenhus, havet och bergen. Bansträckningen gick upp i Massif de l’Esterel, en låglänt rödfärgad bergskedja som sträcker sig längs medelhavet och är ett populärt vandringsområde. Tävlingens hemsida utlovade ”doft av tall, ljung och rosmarin” och ”en skymt av Korsika på klara dagar”. Något Korsika skulle vi inte få se, regnet öste ner innan start och dimmolnen låg tunga under hela förmiddagen.

Starten gick och efter en kort tur genom byn blev vi varse om vad som väntade. Brant upp, likadant ner och förrädiskt stenskrammel, så fortsatte det hela vägen. Härligt, trail med smör på. Tog det lugnt i början men ökade sedan tempot för att slippa trängseln på den smala stigen. Så snart det blev mer plats kunde man falla in i sitt eget tempo. Vädret var perfekt, svalt och fuktigt. Dimma, pinnaklar och lustiga klipppformationer gjorde stämningen på berget magisk, det luktade gott (som utlovat) och man flöt fram med lycka i bröstet. Stannade bara en gång för en mugg Cola, annars drack jag vattnet i ryggsäcken. Efter några mil började fransoserna ropa ”bon courange, deuxième feminine!”. Försökte minnas skolfranskan men kunde inte riktigt placera vad det betydde. Hade inte ro att stanna och fråga på engelska heller. Resonerade, något med två borde det vara, tjugondeplats? Eller andra!? Ingen koll på hur långt jag sprungit hade jag heller, GPSen tjovade och visade tid och kalorier (praktiskt nog) istället för sträcka. Passerad dock många löpare och tänkte att det nog gick bra.

När det var gissningsvis 15km kvar använde en funktionär teckenspråk och jag greppade läget. Han höll upp ett finger, nummer ett, pekade vidare på stigen, två fingrar, två minuter. Alltså, första tjejen låg två minuter framför mig. Höjde tempot och satte av efter henne. Kom så nära som 50 meter, men så snart hon fick syn på mig försvann hon bland klipporna som en bergsget. Jag blev tvungen att släppa. Den sista milen var tung, på kartan hade det sett rätt trevligt ut men vi missbedömde alla läget där. Klättring och de tuffaste stigningarna i loppet. Dessutom började solen gassa, jag tappade fart. Till slut var sista backen sprungen, tillbaka i Mandelieu, lite strandlöpning och så i mål.

Alla i vår lilla svensktrupp gjorde sådana insatser (även Sofia och Dan som crewade). Till exempel Erik och Per som sprang på sylvasst skrammel i Minimus och X-talon 190, Caroline som var vid gott mod trots läskiga vurpor, Jimmy som aldrig sprungit trail tidigare, Mattias som ångade i mål på 05:19 (!), alla som slog kilometer- eller höjdmetersrekord och kämpade. Tjejerna representerad väl, tre pallplaceringar! Amanda som trea på 33km, Camilla som tvåa bland damer 40-45 år och jag som deuxième feminine på 52km. Slutade sju minuter efter Laureline Gaussens som de snabba benen framför mig hette. Prisceremonierna var på typiskt franskt maner oändligt långa men till slut fick vi stå där och känna oss ärade. Vann något så praktiskt som ett par blå moonboots, Camilla ett par läckra leopardmönstrade damasker. Får nog skaffa tighta skidpantalonger och päls att matcha med.

Släpade i alla fall med bootsen som handbagage på flyget hem och fick en del konstiga blickar. Andraplatstrofén som var en stor stenklump hade jag problem med i säkerhetskontrollen. Vakterna vred och vände på den, skakade på huvudet. ”But it is a trophy, I got it as a prize!” De tittade ner i väskan, på vätskeblåsor och sunkiga träningskläder, suckade, tillkallade en chef, han suckade, men jag fick ändå behålla stenklumpen.

Godingar

Nån som känner sig hugad? Har ett par till salu, stl 39-41

Som ni märker är det inte mycket bilddokumentation gjord, tog med mig kameran på tävlingen men självfallet plockade jag aldrig fram den. Det fanns dock andra som gjorde det. Kolla in de här finfina bloggarna för lite stämningsfull bild och text:

Stigarna                                                                                                              Ultralöpning med Camilla                                                                                       Team Rockrunners

En stor eloge till Viktor som ordnade en fantastisk resa. Han har inte bara en välskriven blogg om trail, han kan också vara något av ett researrangörs-geni.

På söndag är det dags för bergslöpning en masse, Trail des Balcons d’Azur. Cannes är inte alperna, det är havsalperna, alltså rosévin, minihundar och untz, untz istället för knödel, höghöjd och nyckfulla väderomslag. Men man ska inte låta sig luras av en stekig yta, tävlingsarrangörerna har ändå lyckats klämma in 2400 höjdmeter på 52 km. Rakt upp och rätt ner med andra ord.

Södra Sverige är förstås långt ifrån idealt vad gäller förberedelser inför lopp som detta men lite stämningsfull träning har ändå skrapats ihop de senaste veckorna. I helgen blev det tio vändor i Billingebacken, 100m fallhöjd, jämn och bra siffra.  Det var faktiskt kusligt likt alperna på Billingen, knödelalperna då, dimma, rått och ödsligt. Långsamt gick det men fint var det, tycker om gråtunga och dämpade landskap, solen kan inte skina hela tiden, förutom på Rivieran förstås.

Träningen rullar på, uppladdningen inför loppet den 29:e går som planerat, det vill säga oplanerat. Rådjur, en fästing och svagt uppförslut sammanfattar det hela rätt bra.

Ett pass sticker ut från dagarna som gått dock och förtjänar ett eget utlägg; Grusgropen tur och retur. Underbart sällskap och något så storslaget som det mjölksyrigaste jag gjort (säger inte allt för mycket kanske). Det blir alltid sådär när brollan håller i träningstrådarna, sjukt jobbigt och stämningsfullt.

Med ett gästabud i magen bestämde vi oss för att ge oss iväg på en liten kvällstur. Didi i cykelkärra, brollan på damtralla och jag springandes.  Det låg regn i luften och himlen var blygrå, Didi somnande på direkten och vi fortsatte tjattrandes mot skogen, hyfsat snabbt för att hålla värmen.

Vägen blev till stig och efter sex kilometer var vi framme vid ett gammalt grustag. ”Vänta här, jag ska leta reda på ett ställe”, brollan försvann bort mellan grushögarna. Jaha, vad skulle vi göra här? ”Ok, jag har hittad det, inne i skogen”. Vi släpade cykelkärran över sanden och kom fram till en stor halvt igenvuxen grop i skogsbrynet. Intervaller på agendan alltså. Upp och ner i gropen, hälften grodhopp. Låter kanske som en munsbit men det var så fruktansvärt tungt, benen sjönk ner i sanden och man kasade bakåt, redan första vändan brann det i varenda muskel.  Tio upprepningar och sedan en mör hemjogg med spirande kärlek till korta små intervaller i rasvinkel.

Ett mastigt långpass måste vara det ultimata sättet att inleda en långhelg, träna rejält och så njuta av tröttheten.

Anledningarna till varför man tränar är många men om jag ska roa mig med att rangordna dem hamnar längtan att vistas utomhus och jakten på fysisk trötthet i topp. Inte endorfiner, en hälsosam kropp eller tid att rensa huvudet. Att stilla ett grundläggande mäskligt behov, som att vila när man är trött, äta när man är hungrig eller värma sig när man är kall är den största njutningen, det är livskvalitet.

(om ni missat Alexander Gamme, apropå det här med äta när man är hungrig http://outsideonline.se/2012/04/04/varldens-lyckligaste-aventyrare/).

Tänkte inte gå lös på mina Walden-fantasier här så över till något mer lättsmält. Hade inget att ta med och äta på dagens pass så jag länsade skafferiet på lämpliga råvaror och slängde in det i ugnen. En hit, smakade precis som fyllningen i en pecanpaj;

• En stor näve pecannötter
• Lite agavesirap
• Lite brun farin
• Vaniljextrakt och vaniljpulver
• Ett ägg
• Lite fullkornsrismjöl

Så gott, när man är hungrig

Tillbaka i träningsträsket (bokstavligt talat), rygghaveriet har gett sig och det rullar på som vanligt igen. Det visade sig vara ett insiktsfullt beslut att vila och skippa höjdmetrarna förra helgen, nu kan jag skörda frukterna, känner mig som ny. Det händer något i naturen varje dag, träsket där jag brukar springa har till exempel blivit invaderat av grodor.

Gottar sig

Gottar mig 

Om en månad är det dags för lite tävling.  Eventuellt redan 21 april, SpringCross, beror på om ett roligt jobb blir av den helgen eller ej. Hursomhelst, tävlingsuppladdning redan känns lite tidigt med tanke på träningen denna vinter.

Förra våren sprang jag mitt första långlopp, Lidingö Ultra. Fint, välorganiserat och härlig stämning, rekommenderas varmt (tyvärr går det samma helg som höjdmetersmonstret på Rivieran så jag missar årets upplaga). Inför det loppet var hemläxan gjord, uppbyggda kilometrar under vintern och kontinuitet i träningen. När det väl var dags för tävling var jag förberedd och anade att det fanns chans på banrekordet.

Den här gången blir det inte alls på det sättet, åker istället iväg glatt ovetandes om huruvida jag kommer palla trycket eller ej. De genomtänkta förberedelserna skulle varit gjorda för länge sen. Det är som det är, har kanske inte förberett mig som önskat men ser ändå fram emot vårspektaklet! Min strategi för att göra det bästa av den här månaden är att spänna av, njuta av träningen och hoppas att det löser sig. Och så måste det förstås trixas lite med det mentala, mycket viktigt. Planen är att springa 45-50km vid ett tillfälle och klämma 1000 höjdmeter vid ett annat, för att komma i alpstämning.  Vilka karameller, tusingen ska ligga i mitt påskägg.

Har fått frågan om hur och hur mycket jag tränar. Det går förstås inte att lista ut om man följer ugglan, istället får man läsa om grodor, vildsvin, nötter och lera. Det är helt enkelt så att jag fokuserar på det viktiga, det som ger själen näring, men siffrorna finns förstås i arkivet.

Även om bloggen, samt min träning, i mångt och mycket är ostrukturerad och icke exakt betyder det inte att det saknas tanke bakom upplägget. Så för att stilla eventuella excelarksälskares nyfikenhet (älskar också excel, men i andra sammanhang), här kommer siffrorna;

Springer ca 8-10 mil i veckan, under höst och vinter har det tyvärr bara blivit underhållsträning, dvs. mindre, 5-7 mil per vecka.

I och med vårens intåg har jag börjat varierar träningen igen (att jämföra med vinterns mer monotona rundor). Förra veckan förflöt på följande sätt;

Lugn och kort morgondistans 3 dagar, snabbare pass på kvällen, t.ex. intervaller 5×1200 m på en slinga jag mätt ut. Med snabbare menar jag inte supersnabbt, ca 4min/km i just det här fallet.

Två dagar med längre distanspass, ca 15 km i kuperad terräng (så kuperat det går att hitta), fokus på backarna här.

En vilodag, 5km snacketur för att socialisera.

Långpass, 35 km, hyfsat kuperat (surt, men det har jag redan skrivit om).

Alternativträning, tre korta yogapass och lite småstyrka (gymbulkprojektet).

Antagligen skulle jag få ut lika mycket av träningen på mindre mil men det är så härligt att gospringa.

Denna vecka då? 5 km och så ingenting. Slet tag i några tunga flyttlådor i måndags så det knakade i ryggen. Tydligen tror jag redan att jag är stark, glömde bort det där att man ska lyfta med benen i brådskan, så dumt. Försöker kurera mig med ananas, ingefära, diklofenak och vila (ordningen de gör nytta i är omvänd mot ordningen jag gillar dem). Om det hinner bli ok till helgen så ska jag haka på Bonjour Trail -Viktors initiativ inför Trail des Balcons d’Azur och klämma 1000 höjdmeter på söndag.

Höjdmeter, det är intressanta siffror det.

Finaste Kuckelimuckmedicinen, smoothie på ananas, hallon, blåbär och vanilj. 

Det gigantiska kålhuvudet är tänkt att ätas men fungerar förstås utmärkt som träningsredskap (om man skulle känna för det). Kål, hur fantastiskt är det inte, stapelvaran nummer ett hos oss, jo, jag äter faktiskt upp ett sånt huvud.

Kålen är ett stickspår, tillbaka till gymbulksprojektet, som vinner mark. Tror att jag knäck koden för hur det ska bli något av det hela. Vi är alla olika men för mig fungerar det så att jag älskar att göra saker själv. Hemsnickrade lösningar för hur styrketräningen kan inkorporeras i vardagen känns roligare än att få allt serverat (uppenbarligen, eftersom gymkortet förblir outnyttjat). Så just nu, en chin varje gång jag går förbi gästrummet och några armhävningar och plankan efter löparrundan. Gummibandet i bagaget har T månglat på mig, tycker det känns lite Jane Fonda men måste kanske vidga vyerna. Träningsmässigt är det här förstås lite tid jämfört med vad som läggs på löpningen men det gäller att komma i stämning såhär i början. Sprätter även runt och spänner musklerna hemma och går mer i mjukisbyxor.

Löpningen i veckan har pendlat mellan total våryra och djupaste tristess. Avverkade ett riktigt surt långpass igår. Tänker inte försöka göra det till något det inte var, för det var ren tristess. Först gjorde det ont i benen av trötthet, sen gjorde det ont på andra ställen, sen var det långtråkigt, sen var det ännu mer långtråkigt, sen sprang jag fel, sen blev det mörkt, sen pallade jag inte mer utan slog på radion, sen pratade de om charterresor, sen var det över. Inga endorfiner, ingen lust, men jag sprang. Surpassen har sina poänger dock, de tränar viljan.

Nog om det, breddar perspektiven istället, våren är här och naturen vaknar! Då räknar jag in den här kroppen som en del av naturen, sprang en runda i strålande eftermiddagssol i veckan och kroppen skrek rakt ut av lycka. Jag gillar vinter men vår är vår.

Säkra vårtecken från veckan som gått;

Man får kryssa mellan yrvakna grodor som just vaknat ur dvalan på kvällsrundan

Man får kryssa mellan yrvakna joggare som just vaknat ur dvalan på kvällsrundan

Suget efter skidåkningen (som inte hanns med) har försvunnit

Det går att springa i bara tröja

Det är dags att börja tänka på vårtävligar…

Måste ju lära mig blogga som folk, ett kort och slafsigt inlägg med andra ord;

Träningen: Det är kallt. Hörde en vårgalen hackspett och såg 9 bruna och ett vitt rådjur igår, kvalitetspass! Fuskar inte med chinsen men har insett att lyfthjälpen kanske inte alltid kan ställa upp så det är ok med armhävningar i nödfall. De va de hele.

Just nu donar jag och min kollega Sara med föreläsningsmaterial som vi ska använd framöver, väldigt roligt. Här har ni en liten gåta (kanske alltför enkelt men det är förstås meningen):

Vi har quinoa med lax, spenat och annat gott.

Lite plockgodis och en cola.

En chokladboll, tre ballerinakex och latte.

Vad har de tre måltiderna gemensamt?

Svar: De innehåller exakt lika mycket energi, 630 kcal för att specificera. Hela poängen är förstås allt göttigt man får i sig utöver kalorirena när man äter riktig mat. Själv skulle jag ta maten, latten och två godisbitar, vaddå, jag tränar massor!

Nu händer något konstigt med tränigslusten, vet inte varifrån det kommer men ett litet sug efter styrketräning har smugit sig på den sista tiden. Låter banalt för er som gör er hemläxa, ”tränar varierat och lägger in tre styrkepass i veckan för att stärka coremuskulaturen och undvika skador”. Oh, frökens favoriter, ni tar säkert vilodag också, ”för att ge kroppen en chans till återhämtning”, själv skolkar jag mest från gymmet och tycker vilodagar är trist.

Har försökt dra igång det stora styrkeprojekt ett otal gånger, skrivit om det på bloggen för att öka pressen men det har inte bitit. Gymmade inte ens när jag jobbade på gym, hur mycket dubbelmoral får man ha (men jag tränade faktiskt mycket på andra sätt, spinnig och så, försvar bla, bla). I alla fall, varför vill jag helt plötsligt styrketräna nu?

Indoktrinering förstås, funktionell träning är hett och jag har helt enkelt blivit hjärntvättad av snygga klipp med tjejer som gör 20 chins och ser grymma ut. Jag vill också vara grym. ”Strong is the new skinny” läser jag och hummar med. För en gymmaskinsfobiker passar ju trenden med bollar, bells och utegym perfekt, hakar jag inte på nu lär det aldrig hända. Så då blir det dags att funderat på hur jag ska kunna göra styrketräning till rutin.

Att lägga sig till med en ny vana är inte lätt, min erfarenhet är det bara finns en väg att gå, upprepning, upprepning, upprepning. Göra något en gång i veckan leder inte till någonting, hur motiverad och peppad man än är. En vana måste nötas in i centrala nervsystemet metodiskt och kontinuerligt. Det finns inga genvägar, och motivationen är tyvärr bara medvind sällsynta dagar.

Det två fel man ofta gör när det gäller att börja träna är att man förlitar sig på just motivation och tar i på tok för mycket. Alla vet att gymmen är knökfulla i januari för att i februari stå halvtomma. Ser det hela tiden med löpning, någon kommer igång, kör järnet, peppar och brinner, sen slutar man. Varför? Jo för att man sprungit på tok för mycket, på tok för sällan och därmed inte fått med hjärnan i båten. Strunta i kilometer, hastighet och kvalitet, först måste man få sin hjärna att fatta, och den är riktigt trög när det gäller nya vanor. Dessutom blir den mer motsträvig och skeptisk ju hårdare man tar i ”jobba såhär hårt är aldrig bra” tänker den och stretar emot. Det gäller alltså att servera nyheten i lagom portion och hålla på tills det äntligen bildats en neurologisk koppling, ”aha, vi springer alltså varje dag” eller liknande. Det är viktigare att man gör än hur mycket. Ni fattar, skynda långsamt, haren och sköldpaddan och allt det där.

Så nu gör vi såhär, jag kommer att göra 2×3 chins utomhus varje dag med lite lyfthjälp. Det ger inte svällande muskler men hjärnan kommer att definiera kroppen som ett chinsgörande stycke kött. Detta är det enda jag behöver göra i styrketräningsväg, allt annat är bonus, men det skall göras varje dag. Lagom till hösten kanske jag klarar en själv, eller tio…

Sugen på nåt litet projekt själv kanske?